Negativ färgning
När man vill studera stora makromolekyler såsom virus, ribosomer eller andra proteinkomplex i TEM kan man använda sig av negativ färgning. Denna metod går ut på att bakgrunden färgas - inte själva objekten.
För att få tillräckligt hög kontrast mellan prov och bakgrund tillförs ofta lösningar av tungmetaller (t.ex. uranylacetat och fosfovolframsyra), som omger objekten. På detta sätt kommer konturerna att framstå tydligare. Dessa färger tränger också in i gropar, som finns t.ex. på ytan av virus, vilket ökar detaljrikedomen. Genom att den elektronmiksoskopiska bilden uppstår på grund av att elektroner penetrerar provet är resultatet av en negativ färgning att objektet framstår som ofärgat eller ljust mot en mörk bakgrund.
Negativ färgning är en snabb metod. Provet placeras på en metallgridd som täckts av en membran. Sedan tillförs lösningen med tungmetallsalter. När provet har torkat kan man studera det i elektronmikroskop.
