Människans utvecklingsbiologi
Organens utveckling
Urinorganens utveckling
Metanefros utveckling
 |
Nefron, Malphigisk kropp, njurkropp |
|
Fostrets njure |
|
Nefron och proximala slingrande gångar |
Metanefros utveckling
Den funktionella delen i metanefros är nefronet. Allt utgår från ureterknoppen, som inducerar en "kedjereaktion". Först aktiveras PAX-2 genen. Detta leder till att förtätade mesenkymala celler i närheten av ureterknoppen stegvis omvandlas till epitelceller med basalmembran på utsidan. På detta sätt uppstår nefronen. En nefron består av Bowmans kapsel, den proximala slingrande kanalen, Henles slinga och den distala slingrande kanalen. Antalet nefroner ökar i och med att ureterknoppen förgrenas och inducerar nya mesenkymala cellkluster. I denna utvecklingsprocess deltar ett stort antal tillväxtfaktorer, såsom Wnt-4 och Wnt-11, FGF-2 (eng. fibroblast growth factor), BMP-7 (bone morphogenetic factor) och LIF (leukemia inhibitory factor). De påverkar samspelet mellan epitelceller och mesenkymala celler. Bildningen av nefroner upphör just innan födseln. Då har fostret ca en miljon nefroner. Ca 60 % av nefronerna utvecklas under den sista tredjedelen av graviditeten. Njurens sammelrör, njurkalkarna, njurbäcken och urinledaren utvecklas ur ureterknoppen. Tillväxtfaktorerna VEGF och PDGFβ, som styr utvecklingen av blodkärl, reglerar utvecklingen av glomerurus utgående från grenar i njurartärerna.
Störningar i njurarnas utveckling, såsom avsaknad av njurar (agenesis), onormal placering (ectopia), njurar som är sammanvuxna i nedre delarna (hästskoformade) eller helt och hållet sammanvuxna njurar (pannkaksnjurar) är ganska vanliga.
