Mikroteknik
Fixering
Fixering, kiinnittäminen, fixation
Fixeringen är det första och viktigaste steget vid preparatframställningen.
Om fixeringen misslyckas kan inget av de följande stegen kompensera den, hur perfekta de än må vara. Ändamålet med fixeringen är att bibehålla vävnaden i ett så naturligt tillstånd som möjligt.
Två huvudtyper av fixering finns:
1. Fysikalisk fixering
Man fryser ner vävnaden till minst -40 °C. Vävnaden bör sedan bäddas in och snittas vid -20°C. Denna metod lämpar sig ifall man har ont om tid t.ex. vid undersökning av biopsier eller för histokemiska och immunocytokemiska (ICC) undersökningar.
2. Kemisk fixering:
2a. Immersionsfixering innebär att vävnad, som avlägsnas från en död eller levande (biopsi) organism, genast placeras i fixativ.
2b. Perfusionsfixering innebär att fixativ pumpas in i en levande organism via blodomloppet, hjärtat eller aortan. Fixativet tränger omedelbart in i vävnaderna via kapillärerna men det är inte någon behaglig död!!!
Egenskaper hos det ideala fixativet:
1. snabb penetrationsförmåga
2. döda snabbt och förhindra post-mortem reaktioner
3. bevara cellernas och vävnadernas struktur så nära det levande tillståndet som möjligt
4. stabilisera celler och vävnader
5. göra materialet hårdare men inte sprött
6. öka refraktionsindex
7. göra materialet färgbart
Tyvärr finns inget idealiskt fixativ. Vanliga fixativ koagulerar proteinerna men stabiliserar inte fett och kolhydrater i tillräcklig hög grad. Vanligt är också att kärnan fixeras men att cytoplasmat i viss mån förstörs. I praktiken använder man ofta flera olika fixeringar som kompletterar varandra.
VANLIGA FIXATIV
1. ättiksyra
2. formalin = 10 % formaldehyd
3. 70 % alkohol
4. pikrinsyra
5. kvicksilverklorid
6. kaliumbikromat
7. kromsyra
8. osmiumsyra
9. glutaraldehyd
